Dear people, reaching out for help feels vulnerable but powerful at the same time. Throughout my life, I somehow felt very ‘disconnected’ and not really alive. I walked in the shadow of my deceased twin brother and found it hard to connect with myself. These effects are part of Vanished Twin Syndrome. I was living a double life which took a huge toll on the choices I made. It was survival what I did and had devised all kinds of strategies to avoid feeling pain. It put me in very complex and traumatic situations that showed me time and again where I was still letting myself down..actually wanting to give myself love.

I had major problems with earthly life and really did everything I could to connect. A severe eating disorder indicated that enough was enough and I was hospitalised several times. In the end, it was me who was able to heal my pain and I am still very proud of that. I never felt like a victim but rather experienced it as an invitation to learn to love myself, to welcome the journey to the heart.

Asking for help was unknown to me and in the situation I now find myself in, I have to do so because as it is called... ‘I am at the bottom’...in the past few years I have had to deal with a lot of loss including the death within a relatively short period of time of my mother, father and sister. Family I suddenly no longer had but could not cope well with the grieving process. It was difficult for me to ask for help, especially to support my inner child in the loss of my family. I was on my own. I decided to go to Portugal to see if I could land there. I took the step but once I arrived, I suffered from anxiety, panic attacks. I felt totally out of place and uprooted. I was barely able to build a new life, I now really had to go through all the trauma, sadness and pain..there was no way back. The country of Portugal appealed to me but didn't feel like my country. I returned to the Netherlands and there began a journey from place to place. I no longer had a home. I tried to pick up where I left off and stayed at a holiday park for a while. A friend suggested living on her land in Spain and I decided to do so. Being together seemed nice to see if I could land there from there. With the unsettled situation in terms of places to live and processing so much that had happened in my life, I felt a piece of exhaustion kicking in. I needed to find a new beginning somewhere where I would feel safe enough to heal myself in every way. I left for Spain but that's where it really started. I expected there to be more people but I ended up alone in a forest. Perhaps beautiful for many but an immediate trigger for me to lapse into intense anxiety attacks. My feeling that I would have no right to exist, after the death of my little brother, surfaced here. You keep attracting situations that show the same pattern over and over again until it is healed.

My physical condition deteriorated and I decided to go back to the Netherlands. Just before leaving, I suffered a major financial setback following the death of my father. Totally unexpected, I was dropped off at a hotel in Maastricht where a rollercoaster began. Suddenly no money and no house. Together with my dog, we went from place to place. Because I no longer had a registration address, the municipality did not help and because I had no money, I could not rent anything and therefore could not register.

I went into it with all confidence and started a donation campaign on my fb page. I had to ask for help for a place to sleep and literally food. Very loving responses came in and that got us through. What did happen is that payments slowly started falling behind. Eventually, I was offered a small house in North Limburg for a short period. I was able to register and applied for welfare benefits. This was initially granted but when the first payment was due, things remained quiet and nothing came. They had seen on the bank statements that I had received donations and decided to withdraw the benefit anyway. I was perplexed especially as I had discussed everything beforehand.

Once again, I had to ask for help. Working wasn't possible either because I was hopping from place to place and had nowhere to stay. I fell into a vicious circle that was hard to escape from. I left Limburg and was able to rent a small house in a park with help. Here I tried to pick up the carry again and got a job. This allowed me to temporarily pay some bills but by now it had accumulated considerably. My lease car which I had been able to rent for a small amount, I had to hand in because the rent was more important. However, the place is so remote that I had to quit my job. Without a car, it is not doable here. Working online I tried but even my laptop is no longer the youngest and I am mentally too tired to sit behind a screen. I am someone of confidence and positivity but now have to ask for help because things really can't go on. A split in which I find myself that asks to be broken. That I can learn to receive and now really choose for myself. That I am so worthy, in all respects, to live my beautiful talents.

I have left everything behind me, I don't really have anything left in the material sense. I have no choice but to go for what I have felt for so long and that is to move to Northern Sweden. I couldn't live up to this yet because I had to go through all the layers of pain first. Sweden couldn't come through yet so to speak...it will be a whole new start and am looking forward immensely to reviving my practice, being allowed and able to guide people in transformational processes.

It is clear that there are big arrears in payments and I also have rent arrears. This I want to complete before I go but also I will have to start somewhere in Sweden. I have budgeted for a period of rent and direct living expenses. Also my teeth have deteriorated so much due to all the stress that something needs to be done very urgently. So I don't have the financial resources and am no longer insured. I dare to ask because I believe in the power of Together. Reaching out to people including you reading this is also an invitation to feel how powerful and loving you are!

For me, this is the only honourable way to ask for help because on my own and from this situation, I can no longer succeed. Too much has happened for that.

SO thank you for listening to my request for help.

In love and gratitude,

Marlies and Gaia ?

Kära människor, att be om hjälp känns både sårbart och kraftfullt på samma gång. Under hela mitt liv har jag på något sätt känt mig ”frånkopplad” och inte riktigt levande. Jag gick i skuggan av min avlidne tvillingbror och hade svårt att komma i kontakt med mig själv. Dessa effekter är en del av Vanished Twin Syndrome. Jag levde ett dubbelliv som påverkade de val jag gjorde enormt mycket. Det var överlevnad det jag gjorde och jag hade utvecklat alla möjliga strategier för att undvika att känna smärta. Det försatte mig i mycket komplexa och traumatiska situationer som gång på gång visade mig var jag fortfarande svek mig själv...att jag faktiskt ville ge mig själv kärlek.

Jag hade stora problem med jordelivet och gjorde verkligen allt jag kunde för att få kontakt. En svår ätstörning visade att det fick vara nog och jag blev inlagd på sjukhus flera gånger. I slutändan var det jag själv som kunde läka min smärta och det är jag fortfarande väldigt stolt över. Jag kände mig aldrig som ett offer utan upplevde det snarare som en inbjudan att lära mig älska mig själv, att välkomna resan till hjärtat.

Att be om hjälp var okänt för mig och i den situation jag nu befinner mig i måste jag göra det för som det heter...”jag är på botten”...under de senaste åren har jag varit tvungen att hantera en hel del förluster inklusive min mors, fars och systers död inom en relativt kort tidsperiod. Familj som jag plötsligt inte längre hade, men som jag inte klarade av att sörja på ett bra sätt. Det var svårt för mig att be om hjälp, särskilt för att stödja mitt inre barn i förlusten av min familj. Jag var helt ensam. Jag bestämde mig för att åka till Portugal för att se om jag kunde landa där. Jag tog steget men när jag väl kom fram drabbades jag av ångest, panikattacker. Jag kände mig helt malplacerad och rotlös. Jag kunde knappt bygga upp ett nytt liv, jag var nu verkligen tvungen att gå igenom allt trauma, sorg och smärta... det fanns ingen väg tillbaka. Landet Portugal tilltalade mig men kändes inte som mitt land. Jag återvände till Nederländerna och där började en resa från plats till plats. Jag hade inte längre något hem. Jag försökte ta vid där jag slutade och bodde ett tag på en semesterpark. En vän föreslog att jag skulle bo på hennes mark i Spanien och jag bestämde mig för att göra det. Att vara tillsammans verkade trevligt för att se om jag kunde landa där därifrån. Med den osäkra situationen när det gäller platser att bo på och bearbetningen av så mycket som hade hänt i mitt liv kände jag en viss utmattning. Jag behövde hitta en ny början någonstans där jag skulle känna mig tillräckligt säker för att läka mig själv på alla sätt. Jag åkte till Spanien, men det var där det verkligen började. Jag förväntade mig att det skulle finnas fler människor där, men jag hamnade ensam i en skog. Kanske vackert för många men en omedelbar utlösande faktor för att jag skulle hamna i intensiva ångestattacker. Min känsla av att jag inte skulle ha någon rätt att existera, efter min lillebrors död, dök upp här. Man fortsätter att dra till sig situationer som visar samma mönster om och om igen tills det är läkt.

Mitt fysiska tillstånd försämrades och jag bestämde mig för att åka tillbaka till Nederländerna. Precis innan avresan drabbades jag av ett stort ekonomiskt bakslag efter min fars död. Helt oväntat blev jag avsläppt på ett hotell i Maastricht där en berg- och dalbana började. Plötsligt inga pengar och inget hus. Tillsammans med min hund åkte vi från plats till plats. Eftersom jag inte längre hade någon folkbokföringsadress hjälpte inte kommunen till och eftersom jag inte hade några pengar kunde jag inte hyra något och därför inte heller folkbokföra mig.

Jag gick in i det med allt självförtroende och startade en donationskampanj på min fb-sida. Jag var tvungen att be om hjälp för en plats att sova och bokstavligen mat. Mycket kärleksfulla svar kom in och det fick oss igenom. Det som hände var att betalningarna långsamt började släpa efter. Så småningom erbjöds jag ett litet hus i norra Limburg under en kort period. Jag kunde registrera mig och ansökte om välfärdsförmåner. Detta beviljades till en början, men när den första betalningen skulle göras blev det tyst och ingenting kom. De hade sett på kontoutdragen att jag hade tagit emot donationer och bestämde sig för att dra in bidraget ändå. Jag blev förbryllad, särskilt som jag hade diskuterat allt i förväg.

Återigen var jag tvungen att be om hjälp. Att arbeta var inte heller möjligt eftersom jag hoppade från plats till plats och inte hade någonstans att bo. Jag hamnade i en ond cirkel som det var svårt att ta sig ur. Jag lämnade Limburg och kunde med hjälp hyra ett litet hus i en park. Här försökte jag ta upp bären igen och fick ett jobb. Detta gjorde att jag tillfälligt kunde betala några räkningar, men vid det här laget hade de hopat sig avsevärt. Min leasingbil, som jag hade kunnat hyra för en liten summa, var jag tvungen att lämna in eftersom hyran var viktigare. Platsen ligger dock så avlägset att jag var tvungen att säga upp mig från mitt jobb. Utan bil är det inte möjligt här. Jag försökte arbeta online, men inte ens min bärbara dator är längre den yngsta och jag är mentalt för trött för att sitta bakom en skärm.

Jag är en person med självförtroende och positivitet men måste nu be om hjälp eftersom saker och ting verkligen inte kan fortsätta. En splittring som jag befinner mig i och som ber om att få brytas. Att jag kan lära mig att ta emot och nu verkligen välja själv. Att jag är så värdig, i alla avseenden, att leva mina vackra talanger.

Jag har lämnat allt bakom mig, jag har egentligen ingenting kvar i materiell bemärkelse. Jag har inget annat val än att göra det som jag har känt så länge och det är att flytta till norra Sverige. Jag kunde inte leva upp till detta ännu eftersom jag var tvungen att gå igenom alla lager av smärta först. Sverige kunde inte komma igenom ännu så att säga... det kommer att bli en helt ny start och jag ser oerhört mycket fram emot att återuppliva min praktik, att få tillåtelse och kunna vägleda människor i transformationsprocesser.

Det är tydligt att det finns stora eftersläpningar i betalningar och jag har också hyresskulder. Detta vill jag slutföra innan jag åker men jag kommer också att behöva börja någonstans i Sverige. Jag har budgeterat för en period med hyra och direkta levnadskostnader. Mina tänder har också försämrats så mycket på grund av all stress att något måste göras mycket brådskande. Så jag har inte de ekonomiska resurserna och är inte längre försäkrad. Jag vågar fråga eftersom jag tror på kraften i Tillsammans. Att nå ut till människor, inklusive dig som läser detta, är också en inbjudan att känna hur kraftfull och kärleksfull du är!

För mig är det här det enda hedervärda sättet att be om hjälp eftersom jag inte längre kan lyckas på egen hand och utifrån den här situationen. Det har hänt för mycket för det.

SÅ tack för att du lyssnar på min begäran om hjälp.

I kärlek och tacksamhet,

Marlies och Gaia ?